Mumbai mm

Efter att ha fått bekräftat att jag faktiskt har fler läsare än mamma så kanske det är dags att uppdatera bloggen. Lite trist att avsluta med två smågnälliga inlägg.

Idag åkte Juliana, min huskompis från Colombia, hemåt och boendemässigt går jag in i tredje eller kanske fjärde och sista fasen på mitt Indien-äventyr. Imorgon kommer Lally's mamma tillbaka, och sedan kommer pappan och hälsar på. Dessutom kommer visst diverse släktingar och vänner på besök. Jag tror jag kommer sakna Juiliana.

Det är bara drygt tre veckor tills jag åker hem själv, och jag försöker se till att hinna med så mycket som möjligt, både projektmässigt och erfarenhetsmässigt.

I helgen åkte jag med Juliana och Ellen till Mumbai för att få se lite mer av Indien. Även om Mumbai ligger i samma delstat, Maharshtra, och mycket var sig likt, så gav det en lite bättre inblick i vad som är typiskt indiskt, och vad som är typiskt för Pune. Några längre resor blir det nog tyvärr inte den här gången.

Jag minns att när jag var i Thailand och hade sett Bangkok och den lilla staden Phetchabun tyckte jag att det lät konstigt med en stad som jag läste om i Lonely planet, där det inte fanns några taxibilar utan bara rickshaws. Först när jag kom till Mumbai, insåg jag att det var sant även för Pune, samt hur mycket bättre jag tycker om rickshaws. De må vara otrevliga och försöker lura en för det mesta, men de har sin charm, och de tar sig fram hyfsat snabbt. I Mumbai har de förbjudit rickshaws i de centrala delarna för att de är för långsamma. Det bisarra i det hela är ju att det är just i de centrala delarna som man bör vilja ha långsamma trafik. Och vill man det inte, så får man det ändå, men tanke på mängden av fordon och folk. De betydligt större och klumpigare bilarna tar sig fram ännu långsammare i trafikstockningar, då de inte kan zickzacka och byta fil lika snabbt.

En hel del av Mumbaiäventyret spenderades alltså i bilkö i taxibil, lite grann i rickshaw, men också såklart på de lokala tågen. Fördelen med tåg framför bussar är inte att de är mindre knökfulla eller att de stänger dörrarna eller tilltar några andra säkerhetsåtgärder, utan att de är förhållandevis lätta att förstå sig på.

Till och från Mumbai åkte vi också tåg. Det var kul att få åka indiskt tåg, som man hört så mycket om, men ganska skönt att resan bara varade i ca 4 h i vardera riktningen. Coffee, chai, coffee, nescoffee, chai, blandat med andra mer svårförstådda ord hördes konstant från försäljarna.

Jag fick se Lindy hopparna Tim och Malous välgörenhetsprojekt, som de har samlat in pengar till i Herräng under flera år, på riktigt och fick vara med och dansa med de söta barnen. Barnen tillhör Indiens ursprungsbefolkning (och hur bra tror ni man behandlat dem?) och bor i en by utanför Mumbai utan el och vatten. Varje lördag hämtar Tim och Malou tjejerna med en skolbuss och tar dem till The Film acting school i Film city som ligger en bit bort. Där har de en danslektion på ca 1,5 h och får sedan mat. Dessutom undervisar de även tjejerna i engelska och försöker fixa en vattentank till byn.

I måndags hade jag feber och var kass i magen, och jag har tagit det lugnt och jobbat hemifrån större delen av veckan. Imorgon, eller möjligen på måndag, måste jag nog dock börja jaga lite folk som jag måste prata med innan jag åker.